Livet på Junibacken, där Madicken och Lisabet bor, är väl som på andra ställen, ibland riktigt roligt och ibland riktigt sorgligt, men aldrig långtråkigt. 

Roligt kan det bli av något så enkelt som avlusning. Visst kan fyra små flickor ha pin livat medan de blir av med sina pippor i håret. 

Sorglit kan det bli av en så enkel anledning som att Madicken går till majelden med sina nya sandaler och blir av med den ena. 

Och ännu sorgligare är det förstås när Mia, hennes klass!kamrat, får stryk av överläraren, eller när Alva, Junibackens älskade Alva, sitter och gråter på balen för att borgmästarinnan är så dum mot henne. 

Det är sådant Madicken inte står ut med, för hon har ett varmt hjärta som protesterar mot allt som är vrångt och orättfärdigt. Och så älskar hon Abbe! Det är därför hon överlåter sin plats åt honom, när hon blir erbjuden att flyga -- tänk, att flyga i en riktig flygmaskin! -- för första gången. 

Du är inte klok, Madicken, säger Lisabet. Det har du aldrig varit. 

Det kanske stämmer. Men Madicken "känner livet i sej" precis som farbror Nilsson. Och det är så med livet också på Junibacken att det är roligt och sorgligt om vartannat.