11/9 - 11/10
THE KAFAALA CONSEQUENCE
Fotografier av Lucas Pernin
I hopp om att kunna tjäna pengar för sig själva och sina familjer ger de sig av i vad som bäst beskrivs som ett migrationslotteri. De flesta kommer hem från Libanon med berättelser om vad de tjänat, andra om misshandel. Några kommer hem i en kista, andra inte alls.
De kommer från Nepal, Bangladesh, Filippinerna, Etiopien och en rad andra länder. Vad de har gemensamt är att de är kvinnor och letar efter möjligheter till ett värdigare liv. Anställningsbyråernas företrädare lovar ett fast jobb i tre år med en lön som de endast kan drömma om i sina hemländer.
Utländska hushållerskor har blivet en sådan vanlig syn i Libanon att få reagerar på deras existens. Deras anställning är inte endast för de rika, utan även lägre medelklassen har råd. De har blivit statussymboler, såsom en bil eller ett hus. Den snabba tillgången till arbetare och politik som förenklar deras anställning gör att de likställs med varor. De är lätta att få tag på, underhålla och slänga när de inte längre behövs. Så som i många andra länder gör de det jobb som deras egna befolkning inte vill ge sig an. Libanon är inte på något sätt unikt, det finns ca 22 miljoner migrantarbetare i Mellanöstern och runt om i världen är det ett tal som endast kan gissas.
Det är inte arbetsmigrationen, det är konsekvenserna av ett orättvist arbetssystem som det är fel på.
Migranter som jobbar med hushållsnära tjänster är inte underställda den libanesiska arbetslagen utan de hamnar under vad som heter Kafaalasystemet, också benämnt sponsorsystemet. Kafaalasystemet innebär att en arbetsgivare måste sponsra den utländska arbetaren för att den ska kunna jobba. Deras legala rätt i landet är kopplat till arbetsgivaren. Vars namn även skrivs in i passet.
De senaste åren har aktivister och internationella organisationer jobbat hårt med mediakampanjer för att synligöra den systematiska rättslösheten kvinnorna lever med. Missförhållandena för de utländska arbetarna är så vanliga att det är få som reagerar på dem. Varje vecka dör en migrant-hushållerska i vad som rubriceras som olyckor, självmord eller förmodade självmord. I ett extremt fall, när en singalesisk kvinna tvingades att dricka apelsinjuice med spikar, blev det endast en notis i tidningarna.
Hur arbetare ska rapportera om missförhållanden är svårt att säga då de är förbjuda att lämna sina arbetsgivares hem utan tillstånd. Om hon nu gör så ändå, så bryter hon mot lagen. Hon häktas och troligen deporteras, även om det var för att lämna en anklagelse mot arbetsgivaren. Kafaalasystemets restriktioner gör att det finns få sätt för de utländska hushållerskorna att kommunicera med omvärlden. Dessa är strukturella problem som tillåter att missförhållanden och utnyttjandet av arbetare fortsätter i skymundan.
LUCAS PERNIN
är fotograf och baserad i Malmö. Arbetet som presenteras gjordes under 2011. "Allt började med att jag fick reda på att en kvinnlig migrant dog varje vecka, jag var tvungen att veta varför. Det som följde var ett samarbete mellan forskare, aktivister och människorättsorganisationer som möjliggjorde tillträdet till de skyddade boenden för kvinnor som lyckats fly sina arbetsgivare."
Arbetet har tidigare presenterats som reportage, essäer, utställningar, vid konferenser, seminarier och material för NGOs som arbetar för att synligöra migrant-hushållerskors missförhållanden. Det är första gången som det ställs ut i Sverige. Under 2012 i Nepal medan arbetet presenterades för Nepalesiska migrant organisationer, ställdes arbetet ut vid Departementet för utländskt arbete i Kathmandu, där kvinnorna kommer för att söka sitt utländska arbetstillstånd.
Utställningen ingår i Malmö Fotobiennal 2015
http://malmofotobiennal.com
