Den palestinske filmskaparen och skådespelaren Alex Bakri presenterar sin djupt personliga dokumentär i långfilmsformat, Habibi Hussein.

Det är ett verk med stor känslighet som tar sin början i en intim vänskap och expanderar för att utforska bredare frågor om förlust, minne, identitet och vad det innebär för någon att förbli närvarande i våra liv, även när de är fysiskt borta eller tvångsmässigt bortförda.

Filmen fick stor kritik uppmärksamhet redan vid sina första visningar och deltog i den internationella kritikerveckan vid den 46:e internationella filmfestivalen i Kairo (november 2025), där den vann Shadi Abdel Salam-priset för bästa film – ett pris som ges till verk som utmärker sig genom en originell konstnärlig vision och hög filmisk känslighet.

Habibi Hussein följer en personlig resa där Bakri återvänder till gestalten Hussein som en vän, ett minne och en närvaro som aldrig bleknar. Filmen behandlar förlust inte som ett avslutat ögonblick utan som ett pågående tillstånd, ett som skiftar form och omformar jaget och dess relation till världen. Genom denna relation öppnar filmen ett rum för reflektion kring vänskap och politikens, exilens och tidens inverkan på mänskliga kopplingar.

Filmens särprägel ligger i dess emotionella ärlighet och dess undvikande av direkta diskurser eller färdiga politiska tolkningar. Bakri använder sin personliga röst, bilder och sitt dagliga liv för att konstruera en medveten berättelse där minnet flätas samman med nuet, vilket förvandlar dokumentären till en handling av lyssnande snarare än en högljudd bekännelse. Här är kameran inte ett verktyg för avslöjande utan en följeslagare som beledsagar tvekan, tystnad och obesvarade frågor.

Visuellt använder filmen ett enkelt och avskalat språk som ger ansikten, platser och utrymmen deras fulla betydelsebärande tyngd. Den lugna rytmen låter minnet formas långsamt, medan tystnaden blir ett centralt berättarelement som bär det orden inte kan uttrycka. Dokumentären syftar inte till att registrera en specifik händelse, utan till att fånga dess djupa mänskliga inverkan.

Vid visningen på Malmö Arab Film Festival erbjuder Habibi Hussein en rörande och ärlig dokumentär upplevelse som reflekterar över kärlek, vänskap, frånvaro och filmens kraft som ett medel för att bevara dem vi älskar och att konfrontera förlust med känslighet, mod och djup.